Meriç Algün, The Risk of Being in Public
Vissa konstverk drar en till sig omedelbart. De utövar en slags magnetism. Outtalad, omisskännlig och omöjlig att motstå. Det kan vara något i själva utformningen, en tilltalande estetik, vacker eller vulgär spelar ingen roll. Kanske något i vad det säger, den sträng det slår an? Eller kan det helt enkelt vara en fråga om skala, det är bara stort nog eller så litet att du bara måste, måste gå fram till det. Oavsett vad så känner jag en instinktiv dragning till Meriç Algüns The Risk of Being in Public när jag kliver in på galleri Obras samlingsutställning Algoritmo . Galleri Obra som slog upp portarna, eller ja dörren för mycket till port är det inte, för något år sedan och som med all önskvärd tydlighet visar att den kulturella istid som varit västra hamnens signum eventuellt börjat tina. Men Algüns verk alltså. Vem gillar inte en diaprojektor? Blotta anblicken väcker ett sammelsurium av minnen. Dämpad gillestugebelysning, heltäckningsmatta, mumlande föräldrar och på väggen felvända...
