Revy, Galleri Thomas Wallner
Gud vad jag gillar Galleri Thomas Wallner. Notera användandet av gud i förra meningen. Jag skulle kunna viga en del av utrymmet här åt en trött gammal spaning om likheten mellan konstvärlden och religionen. Båda med sina gudar, präster, troende och kyrkor. Nu skall jag inte göra den liknelsen men om jag skulle göra den, är Galleri Wallner min typ av kyrka. Inklämd mellan tråkiga hus i en dödstrist by, i en glest befolkad del av Skåne lockar den inte några mängder av besökare. Lokalen i sig, två rum. Ett mindre ett större. Det råa betonggolvet och den avskalade känslan. Lugnt, tyst. Sakralt på ett behagligt sätt.
Till utställningen Revy har två konstnärer valts ut. Patrik Andiné (f. 1968) och Nicklas Randau (f. 1989). En etablerad, en ny. En abstrakt, en figurativ. En intressant en… nja vi kommer dit. De är till synes ganska disparata de två. I Andinés konst är det den tekniska briljansen som sätter tonen. Varje skugga, varje högdager perfekt balanserade. En verklighetsnära avbildning som är nästintill förtrollande. Han skulle lätt kunna druvmålningsbattla med Zeuxis vilken dag som helst i veckan och två gånger på söndag. Det är en enastående känsla för yta och ljus där inte ett penseldrag sitter fel. I plastiga toner frammanar han målningen efter målning i en suggestiv värld. En värld med en jävla massa draperier. Det är rum efter rum efter rum. Draperiet som avgränsare, som uteslutare men framför allt som medel att dölja. Hela tiden anas något eller kanske någon precis utom synhåll. Ljusglimten under det i naturen utslängda draperiet, världen utanför de fördragna fönstren, den urinliknande fläcken som rinner ut över golvet och avslöjar någon gömd där bakom, ni gissade det, draperiet.
Men Andinés värld lider av monotoni, kanske inte så besvärande i motivval som i gestaltning. Det är den klassiska paranoida världsåskådningen framtrummad gång på gång. Det finns något dolt. Något som vi alla kan känna närvaron av men som vi är oförmögna att nå fram till. Vi är utestängda, exkluderade och alienerade. Ensamma är vi dömda att irra runt i mardrömslika världar utan att någonsin hitta det vi söker. Som en trasig gammal borgarfamilj där draperierna för länge sedan slutat användas som prydnad och nu endast nyttjas utifrån sin förmåga att dölja det som döljas ska.
Andiné ger oss en beprövad formel och vem imponeras inte av teknisk briljans? Vem kan inte uppskatta lite borgerligt hemlighetsmakeri och spring i dörrar, eller ja bakom draperier? Men när allt kommer omkring är det lite som med vaniljglass. Vaniljglass fungerar alltid. Alla gillar vaniljglass. Jag gillar vaniljglass. Men i ärlighetens namn, hur många älskar vaniljglass?
I galleriets mindre rum ställer Randau ut ett mindre antal tavlor och nu är vi i själva antitesen till Andinés illusionism. Abstrakt och färg i stora lass, skrapade över den stora duken så att åsar av oljefärg bildas i långa stråk. Det känns modernistiskt och heterosexuellt så det skriker om det. Orkar vi verkligen en manlig abstrakt expressionist? Skriker inte Pollockaversionen too soon? Nej jag tror nog ändå inte det. Det vajar lite om Randaus bygge, framför allt de mindre målningarna känns i avsaknad av en viss je ne sais quoi, men i de större lyfter det. Randau var med redan i samlingsutställningen Malmö-So there i vintras på Galleri Wallner där hans vackra Garrua (Opus 78) blixtsnabbt fångade intresset precis innanför dörren. Här fungerar den gröna Atlantis som ett liknande blickfång när jag kliver in i rummet. Ett meditativt, tiduppslukande måleri som det är svårt att slita sig ifrån. Det är inte bara Goethe som tyckte att färgen grön var sinnlig som fan. Stående framför målningen är jag benägen att hålla med.
Här är det dock Rilke beskriver grått och duvor som får mig ordentligt på fall. Det uppstår en romantisk lätthet i de gråblå och vita fälten där sporadiska färgbrott i jordiga och laxrosa toner skapar kontrast. Om Atlantis har en sugande tyngd, som att sakta låta sig dras ner mot havets botten genom lager efter lager av färgskiftningar, lyfter Rilke[…] i en uppåtgående, luftig rörelse.
Det finns ett mått av anakronism i Randaus konst. Både stilen i sig och de faktiska målningarna för att inte tala om de drömmande referenser som dyker upp i hans olika verk. Namn som Rainer Maria Rilke, René Char och jag antar att det är Gabriel Faurés opus 78 som det syftas på i Garruas titel. Det skulle vara kongenialt om inte annat. Vid en första anblick ser det ut som en väldigt manlig tradition om en skall hitta något att reta sig på, och det skall en. Så kanske är det symptomatiskt för en medelålders man att bli så förtjust i det. Det finns en stämning i Randaus måleri, ett lugn som är så inbjudande att jag är villigt att okritiskt armbåga mig förbi gubbreferenserna för en titt. Och nu när jag tänker efter var det ju faktiskt en dikt av Wislawa Szymborska som inspirerade till Atlantis. Jamen då så. Då var det kanske inte så farligt.
Till utställningen Revy har två konstnärer valts ut. Patrik Andiné (f. 1968) och Nicklas Randau (f. 1989). En etablerad, en ny. En abstrakt, en figurativ. En intressant en… nja vi kommer dit. De är till synes ganska disparata de två. I Andinés konst är det den tekniska briljansen som sätter tonen. Varje skugga, varje högdager perfekt balanserade. En verklighetsnära avbildning som är nästintill förtrollande. Han skulle lätt kunna druvmålningsbattla med Zeuxis vilken dag som helst i veckan och två gånger på söndag. Det är en enastående känsla för yta och ljus där inte ett penseldrag sitter fel. I plastiga toner frammanar han målningen efter målning i en suggestiv värld. En värld med en jävla massa draperier. Det är rum efter rum efter rum. Draperiet som avgränsare, som uteslutare men framför allt som medel att dölja. Hela tiden anas något eller kanske någon precis utom synhåll. Ljusglimten under det i naturen utslängda draperiet, världen utanför de fördragna fönstren, den urinliknande fläcken som rinner ut över golvet och avslöjar någon gömd där bakom, ni gissade det, draperiet.
Men Andinés värld lider av monotoni, kanske inte så besvärande i motivval som i gestaltning. Det är den klassiska paranoida världsåskådningen framtrummad gång på gång. Det finns något dolt. Något som vi alla kan känna närvaron av men som vi är oförmögna att nå fram till. Vi är utestängda, exkluderade och alienerade. Ensamma är vi dömda att irra runt i mardrömslika världar utan att någonsin hitta det vi söker. Som en trasig gammal borgarfamilj där draperierna för länge sedan slutat användas som prydnad och nu endast nyttjas utifrån sin förmåga att dölja det som döljas ska.
Andiné ger oss en beprövad formel och vem imponeras inte av teknisk briljans? Vem kan inte uppskatta lite borgerligt hemlighetsmakeri och spring i dörrar, eller ja bakom draperier? Men när allt kommer omkring är det lite som med vaniljglass. Vaniljglass fungerar alltid. Alla gillar vaniljglass. Jag gillar vaniljglass. Men i ärlighetens namn, hur många älskar vaniljglass?
I galleriets mindre rum ställer Randau ut ett mindre antal tavlor och nu är vi i själva antitesen till Andinés illusionism. Abstrakt och färg i stora lass, skrapade över den stora duken så att åsar av oljefärg bildas i långa stråk. Det känns modernistiskt och heterosexuellt så det skriker om det. Orkar vi verkligen en manlig abstrakt expressionist? Skriker inte Pollockaversionen too soon? Nej jag tror nog ändå inte det. Det vajar lite om Randaus bygge, framför allt de mindre målningarna känns i avsaknad av en viss je ne sais quoi, men i de större lyfter det. Randau var med redan i samlingsutställningen Malmö-So there i vintras på Galleri Wallner där hans vackra Garrua (Opus 78) blixtsnabbt fångade intresset precis innanför dörren. Här fungerar den gröna Atlantis som ett liknande blickfång när jag kliver in i rummet. Ett meditativt, tiduppslukande måleri som det är svårt att slita sig ifrån. Det är inte bara Goethe som tyckte att färgen grön var sinnlig som fan. Stående framför målningen är jag benägen att hålla med.
 |
| Atlantis, grön 2018 |
Här är det dock Rilke beskriver grått och duvor som får mig ordentligt på fall. Det uppstår en romantisk lätthet i de gråblå och vita fälten där sporadiska färgbrott i jordiga och laxrosa toner skapar kontrast. Om Atlantis har en sugande tyngd, som att sakta låta sig dras ner mot havets botten genom lager efter lager av färgskiftningar, lyfter Rilke[…] i en uppåtgående, luftig rörelse.
Det finns ett mått av anakronism i Randaus konst. Både stilen i sig och de faktiska målningarna för att inte tala om de drömmande referenser som dyker upp i hans olika verk. Namn som Rainer Maria Rilke, René Char och jag antar att det är Gabriel Faurés opus 78 som det syftas på i Garruas titel. Det skulle vara kongenialt om inte annat. Vid en första anblick ser det ut som en väldigt manlig tradition om en skall hitta något att reta sig på, och det skall en. Så kanske är det symptomatiskt för en medelålders man att bli så förtjust i det. Det finns en stämning i Randaus måleri, ett lugn som är så inbjudande att jag är villigt att okritiskt armbåga mig förbi gubbreferenserna för en titt. Och nu när jag tänker efter var det ju faktiskt en dikt av Wislawa Szymborska som inspirerade till Atlantis. Jamen då så. Då var det kanske inte så farligt.
Kommentarer
Skicka en kommentar