300 Arguments, Sarah Manguso

Fragmentet, denna gravt underskattade form av litteratur. Varför envisas författare med att ödsla sida efter sida på eviga karaktärsbeskrivningar, miljöskildringar, dramaturgiska bågar och allt annat dravel som behövs för att komma upp i de där tvåhundranågonting sidorna när de istället skulle kunna skriva fragment? Det är ett brottstycke, en spillra eller kanske snarare ett destillat. En hårt, hårt reducerad litterär text, ja faktiskt reducerad in absurdum.  ”Men en dikt då?” frågar du. Visst, lyriken kan te sig avskalad, rensad eller till och med renad. Men lyriken lyckas sällan göra sig fri från omvägen via gestaltningen till känslan. Fragmentet saknar omvägar, det är en rak linje från tanke till text.

Sist jag hörde någon hylla formen var i samband med att Horace Engdahl gav ut sin Cigaretten efteråt (2011). Hyllningen stod Engdahl själv för. Det är, i nuläget, något av en varningsflagg att det är just Engdahl men kanske kan det förklara bristen. Det är en anakronistisk form som har den inneboende svagheten att lätt slå över i aforismer, lyckokakor för intellektuella. Men för den som behärskar uttrycket, som har något intressant att förmedla och som kan reducera som en manisk saucier, finns det möjlighet att briljera.

Den amerikanska författaren Sarah Manguso är en sådan. Hon liknar vid första anblick en rad amerikanska författare som till synes växt fram i den akademiska myllan och som fortfarande har kvar ena benet i den akademiska världen (gärna som lärare i kreativt skrivande) och den andra i författarvärlden. Namn som Maggie Nelson, Leslie Jamison (som citeras på bokomslaget) och även Kate Zambreno. De är intelligenta, bildade och inkorporerar gärna en personlig ton i sitt skrivande.

I sin 300 Arguments har Manguso samlat fragment som kretsar kring ett par centrala teman: Det är den yrkesmässiga delen av livet. Det är kärleken och relationer men det ägnas även en betydande energi åt själva skrivandet och skrivprocessen som sådan. Det växlar snabbt mellan distans och närhet. Från ett kallt, ironiskt fågelperspektiv till fragment som är skrivna inifrån och ut, rotade i Mangusos själsliv. Det är inkännande, skarpt och inte att förglömma, väldigt underhållande.

Hennes ambition, som hon själv uttrycker den, är att skriva en bok som endast består av sådana citat som brukar hamna på böckernas baksidor. Det är ett destillat av ord som är imponerande. Inte en stavelse, inte en bokstav för mycket. Få fragment består av mer än ett fåtal rader. Emellanåt balanseras det på kanten och det händer att fragmentet reduceras till en aforism som i sammanhanget känns som överkokt spaghetti. Men oftast ger hon oss tillräckligt för att vi skall kunna brodera ut hela världar. Att läsa boken blir som att slå sig ner på ett flygplan bredvid en främling som tyst, tyst viskar ut hela sitt livs historia. Det är fullständigt omöjligt att inte luta sig fram och tjuvlyssna.

Det finns något i själva formatet som gör allt personligare. Det är små detaljer. Personliga och privata, jag har allvarligt talat aldrig förstått skillnaden. Jag antar att privat är de sakerna som tystar ett sällskap när de sägs. Men det händer något när det blir privat. Den amerikanska fotografen Diane Arbus, som hade för vana att dokumentera privata miljöer och de som bebodde dem, sa i en intervju att ju specifikare du är ju mer generellt kommer det att bli. Alltså att varje generellt hållet försök att beskriva gemene man låser fast en vid en ytlig nivå i jakten på att hitta något allmängiltigt. I slutändan kommer en inte beskriva någon. Men i detaljen, i den specifika beskrivningen kommer det finnas plats för igenkänning. När punkten som en människa uppfattar som unik i sig själv träffas. För just den unika kvalitén är oftast delad av så många.

På sätt och vis påminner sättet att arbeta med detaljen om Edouard Leves Självporträtt (2011). Leve radar över hundratalet sidor upp detaljer som var och en för sig känns absurt specifika ”Jag föredrar att titta åt vänster[…] Jag har levt flera år utan socialförsäkring”. Men sida efter sida tecknas ett extremt omfattande självporträtt upp, långt mer intressant och just detaljerat än någon biografi. Det är med den intensiva blicken för detaljen en person verkligen framträder. Föreställ dig att beskriva en person du älskar. Är det i hårfärg, klädstil eller politiska ställningstaganden? Självklart inte. Det är hur den rättar till en hårlock på ett visst sätt. Att den alltid uttalar ett visst talesätt fel. Ljudet av sucken precis innan sömnen tar vid.

Manguso skriver i ett av sina fragment ”Detaljer är inte automatiskt intressanta” (min översättning). Så kanske det är. Men som Leve visar kan detaljen, oavsett sin solitära obetydelse, i mängd bli intressant. Manguso förlitar sig dock inte på mängd utan karvar i varje fragment ut något som i sig självt väcker intresse. Hon blir privat och specifik och hon har generositeten att låta oss ta del.