Continuum, Siri Aurdal, Malmö Konsthall

Våglängd, 1969-2018

Den mest omfattande separatutställningen hittills. Orden är inte mina utan Malmö konsthalls. Det handlar om den norska konstnären Siri Aurdal (f. 1937) och att det är den mest omfattande utställningen säger inte så värst mycket med tanke på att hon inte har haft någon separatutställning värd att nämnas sedan 1969. Undantaget den på Kunstnernes hus i Oslo 2016. Men här är den då och det är inte så förvånande att det blir just Malmö konsthall som nu ser till att spänna bågen. Konsthallens egen chef Mats Stjernstedt tog med Aurdal redan till den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen 2017. En tydlig signal om att Aurdal återvänt till internationell uppmärksamhet efter lång vandring i skuggorna.

Är det en ny Louise Bourgeois som väntar? Den franska konstnären som sent i livet slog igenom med dunder och brak. Ett nytt fall av förbisedd kvinnlig konstnär som i det ständiga omarbetandet av kanon nu får det erkännande hon förtjänar? Det är med stor nyfikenhet på Aurdals värld jag tar mig till utställningen. Och hur ser den ut då, världen? Tja lite som ett haveri.

Det är faktiskt så det ter sig från konsthallens entré. Betraktade från sidan är Aurdals Våglängd-skulpturer med sina rundade former och ovädersgrå färg förvillande lika ett störtat, vinglöst, flygplan. Men så fort jag rör mig runt skulpturerna, byter perspektiv, så framträder de i en helt annan dager. Vågor som rör sig genom rummet, från vägg till vägg, från golv upp mot tak. De bjuder in till detta skiftande av perspektiv, ett utforskande av var de egentligen börjar och åt vilket håll de rör sig utifrån var jag positionerar mig i rummet. Den här interaktionen mellan publik och verk var Aurdal tidig med att se som en essentiell förutsättning. Det anas i Våglängd men det är framför allt i den andra delen av utställningen det kommer till sin rätt. I verken Intervju (1968-2018) och Samtal (2018) som med sina olikfärgade plexiglasskivor i tunna trådar från taket bildar en labyrintliknande, kalejdoskopisk värld.  En värld där en kan röra sig, ständigt omringad av sin egen färgade reflektion. Som en realtidsversion av Instagrams aldrig sinande filter. Det är en behaglig meditativ upplevelse som dock blir riktigt intressant först när även andra besökare tar sig in. Att betrakta varandra genom färglagren ger känslan av hallucination eller förlorad rumsuppfattning, den andra fysiskt så nära men visuellt i en annan dimension.

Aurdals val av material är värt att nämnas för sig. Plexiglasskivor och de förstärkta glasfiberrören i Våglängd känns kanske inte som så radikala materialval idag men när Aurdal slog igenom på sent sextiotal var det annorlunda. Aurdal var samtida med de amerikanska minimalisterna där konstnärer som Donald Judd och Dan Flavin införde ett helt nytt perspektiv på, dels vad en skulptur var, men också på vilka material som förväntades användas. Det botaniserades friskt bland gummi, latex och lysrör. Material som snarare klingade av industri än konstvärld. Men till skillnad från Judd och Flavin som med sin rätvinkelfascism visade upp strama, strikta verk arbetade Aurdal från starten med friare, mer organiska former även om hon höll sig till det avskalade och enkla till skillnad från en annan samtida som Eva Hesse som i jämförelse var extremare i sitt organiska uttryck.

Så är det en ny Bourgeois vi ser? Tveksamt. Den mest omfattande separatutställningen inskränker sig egentligen till tre verk även om de faktiskt fyller konsthallen. Det är ingen massiv produktion men det Aurdal gör, gör hon bra. Det är ett nötande av detaljer. Att år efter år förfina och justera. Ett arbetssätt som kanske beskrivs som tydligast i utställningens namn, Continuum. Något som gradvis eller i väldigt små steg och utan tydliga avbrott förändras. Aurdal arbetar till synes outtröttligt vidare med samma utmaningar som hon introducerade redan på sextiotalet. Och varför inte? Det är ju så vackert.