Essä: Hannah Modigh och mellanrummen
-Rita mellanrummen. Jag minns inte längre vems folkhögskolebildlärare det var som gav tipset men jag kommer att tänka på det när jag står framför Hannah Modighs (f. 1980) Hurricane season på Galleri Format i Malmö. Han, folkhögskolebildläraren, hade gett sina elever den till synes ganska enkla uppgiften att rita av ett träd. Ett träd, vilket som helst. Men eleverna trasslade fort in sig i grenarnas vindlingar och lövens svårfångade former. Trädet som vid första anblick såg så statiskt och enkelt ut visade sig innehålla en myriad av detaljer helt hopplösa att överblicka. Det var då han gav rådet: Rita mellanrummen. Fokusera inte på virrvarret utan sök efter de tomma ytorna, de delar där trädet inte syns. Hålrummen mellan alla grenar, löv och kvistar. Genom att rita, så att säga, genom och runt trädet skulle en indirekt bild skapas. Tydligare, detaljrikare, bättre.
I projektet Hurricane season har Modigh under en tre månader lång vistelse i den amerikanska delstaten Louisiana skildrat den årligen återkommande orkansäsongen. Sex månader varje år drar stormar kontinuerligt in över det flacka slättlandet. Här lever många av Nordamerikas allra fattigaste människor. Det är en trakt präglad av stora sociala problem och rasism. Under sina tre månader sökte Modigh upp folk på gatan, i affären och den lokala baren. Hon lärde känna dem och hon fotograferade dem.
I sina bilder närmar Modigh sig orkansäsongen indirekt, hon fokuserar på hålrummen, mellanrummen. Det är långt ifrån händelsernas epicentrum. Här finns inga bilder av våldsamma skyfall, räddningsbåtar i skrikiga färger eller lokala och nationella politiker som delar ut nödhjälp. Det finns knappt ens en bild som innehåller regn eller blåst. Vi ser endast spåren. En översvämmad parkeringsplats, hus halvt nedsänkta i vattenmassor, en genomblöt gräsmatta. Men det är inte där fokus ligger utan på vad som sker när stormen dragit förbi eller ännu knappt kan skönjas vid horisonten. Modigh ritar mellanrummen och mellanrummens fysiska form är människorna. Det är i porträtten hon excellerar. Unga, gamla, vita, svarta. Ensamma och i grupp. I bild efter bild byggs den obehagliga, tryckande stämningen upp. Det är stillsamma kompositioner. Räta horisonter och centrerade motiv, men hela tiden är det något som pågår utanför ramen. Människornas kroppsspråk bär ett spår av anspänning. Blickarna försvinner ut ur bilden mot horisonten eller vänds tomt inåt. Precis när de stannar upp i sig själva för en sekunds eftertanke, mitt mellan inandning och utandning. Då har hon tagit bilden.
Det är nog just utelämnandet av den faktiska faran som så effektivt bygger upp känslan av annalkande hot. Det vi ser kan vi förhålla oss till men här tvingas vi leva i ovissheten. Just den ovisshet som är själva livsvillkoret för de porträtterade människorna. Hur kommer nästa storm te sig? Vad kommer finnas kvar? Hur skall vi kunna gå vidare? Jag är nästan matt av ansträngning när jag väl tagit mig genom utställningen. Det har vuxit sig stort, hotfullt och detaljerat. Trädet som ritats upp.
Det här sättet att arbeta återkommer i Modighs arbeten. Att indirekt närma sig problematiken hon beskriver. Det är verkan snarare än orsaken som intresserar henne och i verkan vänder hon blicken mot den plats och de människor där den slår som hårdast. Långt ner på den socioekonomiska stegen hittar vi hennes subjekt. Det är de svaga, de utsatta, de fattiga. Redan i sin första fotobok Hillbilly Heroin, Honey är den här tendensen tydlig. Då var det människorna i den lilla staden St Charles, Virginia vid foten av Appalacherna i USA. Vi fick följa med Modigh på en vandring genom en långsamt döende kolstad. Det är slitet och fattigt. Arbetslösheten och hopplösheten har kopplat sitt grepp och invånarna är utlämnade till att fördriva tristessen med de medel som bjuds. Jakt, sprit, droger.
I Sunday mornin’ comin’ down från 2012 var det unga prostituerade och transexuella män i San Fransisco. Nattsländor fast i ett liv av droger, sexförsäljning och sjukdomar. Istället för de förväntade bilderna av neonljusdränkta gator, mörka gränder och nedgångna nattklubbar vänder Modigh kameran mot eftertankens kranka blekhet. De sköra morgontimmarna när ljuset utanför bryter in i lägenheten. Svalt, vitt ljus över naken hud. Tiden när nattens mask fallit av och ingen ny hunnit på. Det är spåren av livet som avtecknar sig, de där mellanrummen.
Det är ingen okomplicerad upplevelse att ta del av Modighs värld, att se det hon ser. Vi är långt från globalismens och kapitalismens guldkalvar. Det är skuggsidan som presenteras för oss, de människor och platser som fyller ut mellanrummen i den värld vi befolkar. En värld som kan te sig så liten och greppbar men det är fortfarande en sanning att världen är liten endast för de som äger den. För Modighs människor är vägen till en trygg plats en oöverkomlig resa. Fortfarande levande slängs de på historiens skräphög.
Det hugger till någonstans i magtrakten när jag stöter på de här bilderna, i gallerier eller fotoböcker. Det är utifrån en priviligierad position jag betraktar dem. Det slår mig när jag stannar framför ett av porträtten i Hurricane Season. En man ligger utsträckt över en soffa. Lätt stödd på armbågen. Ena benet rakt ut längs med soffan, det andra vikt under sig. Han är naken med könet blottat mot åskådaren. Soffan ser gammal, dammig och sliten ut. Den halvt nedbrunna cigaretten i handen ger ifrån sig en rökslinga som sträcker sig förbi det med persienner täckta, solkiga fönstret i bakgrunden. Mannen möter vår blick, till synes stolt, trots sin utsatta situation. Han är gammal och ger ett väderbitet, tärt intryck. Plötsligt inser jag av vad som drabbar mig så. Det är ju Edouard Manets Olympia som ligger där. Den prostituerade kvinna som Manet ställde ut på parissalongen och orsakade skandal med. Precis som Olympia på 1800-talet var ett bevis på den skuggvärld som aldrig nådde det offentliga ljuset är Modighs man en del av vår tids skuggvärld och precis som Olympia vägrade vika undan blicken gör inte heller han det. Han är inte ett kuvat, estetiserat objekt utan i allra högsta grad ett aktivt subjekt, väl medveten om sitt eget värde.
I Modighs bild kolliderar två världar. Det är den välbärgade, estetiskt intresserade medelklassen som i galleriets trygghet tvingas stå öga mot öga med den förlorande sidan. Det är därför bilden är så outhärdlig att se på. För att den pekar, den pekar på dig, på dina välbeställda vänner, på din tillrättalagda värld och påminner dig om att allt har ett pris. Din rikedom är på bekostnad av någon annans fattigdom. Skammen är inte hans att bära utan vår.
Så vad är det i Modighs konstnärskap som är så tilltalande? Det finns i hennes verk en ton som inte låter sig helt beskrivas, kanske är det frånvaron av tydliga pekpinnar. De där mellanrummen som ritas upp och som ger oss nycklarna till trädets utseende. Vi kan med de ledtrådar Modigh ger oss skapa en tydlig, nyanserad och detaljerad bild av helheten. Och kanske har vi ett behov av att bli påminda om dess beskaffenhet. Den franske författaren Victor Hugo skriver i förordet till sin Samhällets olycksbarn: ”Så länge det till följd av lagar och seder ges en samhällsförbannelse som mitt ibland civilisationen på ett konstlat sätt tillskapar helveten […] så länge det på jorden ges okunnighet och elände, skola böcker av sådan beskaffenhet som denna icke vara utan sin nytta”.
Kanske är det i ljuset av de orden som vi skall se Modighs arbeten. Så länge världen är indelad i de som har och de som står utan. De för vilka världen är liten och de för vilka den kortaste sträcka är en oöverkomlig strapats. Så länge det är så världen är beskaffad har bilder som Modighs en tydlig och självklar nytta.
I projektet Hurricane season har Modigh under en tre månader lång vistelse i den amerikanska delstaten Louisiana skildrat den årligen återkommande orkansäsongen. Sex månader varje år drar stormar kontinuerligt in över det flacka slättlandet. Här lever många av Nordamerikas allra fattigaste människor. Det är en trakt präglad av stora sociala problem och rasism. Under sina tre månader sökte Modigh upp folk på gatan, i affären och den lokala baren. Hon lärde känna dem och hon fotograferade dem.
I sina bilder närmar Modigh sig orkansäsongen indirekt, hon fokuserar på hålrummen, mellanrummen. Det är långt ifrån händelsernas epicentrum. Här finns inga bilder av våldsamma skyfall, räddningsbåtar i skrikiga färger eller lokala och nationella politiker som delar ut nödhjälp. Det finns knappt ens en bild som innehåller regn eller blåst. Vi ser endast spåren. En översvämmad parkeringsplats, hus halvt nedsänkta i vattenmassor, en genomblöt gräsmatta. Men det är inte där fokus ligger utan på vad som sker när stormen dragit förbi eller ännu knappt kan skönjas vid horisonten. Modigh ritar mellanrummen och mellanrummens fysiska form är människorna. Det är i porträtten hon excellerar. Unga, gamla, vita, svarta. Ensamma och i grupp. I bild efter bild byggs den obehagliga, tryckande stämningen upp. Det är stillsamma kompositioner. Räta horisonter och centrerade motiv, men hela tiden är det något som pågår utanför ramen. Människornas kroppsspråk bär ett spår av anspänning. Blickarna försvinner ut ur bilden mot horisonten eller vänds tomt inåt. Precis när de stannar upp i sig själva för en sekunds eftertanke, mitt mellan inandning och utandning. Då har hon tagit bilden.
Det är nog just utelämnandet av den faktiska faran som så effektivt bygger upp känslan av annalkande hot. Det vi ser kan vi förhålla oss till men här tvingas vi leva i ovissheten. Just den ovisshet som är själva livsvillkoret för de porträtterade människorna. Hur kommer nästa storm te sig? Vad kommer finnas kvar? Hur skall vi kunna gå vidare? Jag är nästan matt av ansträngning när jag väl tagit mig genom utställningen. Det har vuxit sig stort, hotfullt och detaljerat. Trädet som ritats upp.
Det här sättet att arbeta återkommer i Modighs arbeten. Att indirekt närma sig problematiken hon beskriver. Det är verkan snarare än orsaken som intresserar henne och i verkan vänder hon blicken mot den plats och de människor där den slår som hårdast. Långt ner på den socioekonomiska stegen hittar vi hennes subjekt. Det är de svaga, de utsatta, de fattiga. Redan i sin första fotobok Hillbilly Heroin, Honey är den här tendensen tydlig. Då var det människorna i den lilla staden St Charles, Virginia vid foten av Appalacherna i USA. Vi fick följa med Modigh på en vandring genom en långsamt döende kolstad. Det är slitet och fattigt. Arbetslösheten och hopplösheten har kopplat sitt grepp och invånarna är utlämnade till att fördriva tristessen med de medel som bjuds. Jakt, sprit, droger.
I Sunday mornin’ comin’ down från 2012 var det unga prostituerade och transexuella män i San Fransisco. Nattsländor fast i ett liv av droger, sexförsäljning och sjukdomar. Istället för de förväntade bilderna av neonljusdränkta gator, mörka gränder och nedgångna nattklubbar vänder Modigh kameran mot eftertankens kranka blekhet. De sköra morgontimmarna när ljuset utanför bryter in i lägenheten. Svalt, vitt ljus över naken hud. Tiden när nattens mask fallit av och ingen ny hunnit på. Det är spåren av livet som avtecknar sig, de där mellanrummen.
Det är ingen okomplicerad upplevelse att ta del av Modighs värld, att se det hon ser. Vi är långt från globalismens och kapitalismens guldkalvar. Det är skuggsidan som presenteras för oss, de människor och platser som fyller ut mellanrummen i den värld vi befolkar. En värld som kan te sig så liten och greppbar men det är fortfarande en sanning att världen är liten endast för de som äger den. För Modighs människor är vägen till en trygg plats en oöverkomlig resa. Fortfarande levande slängs de på historiens skräphög.
Det hugger till någonstans i magtrakten när jag stöter på de här bilderna, i gallerier eller fotoböcker. Det är utifrån en priviligierad position jag betraktar dem. Det slår mig när jag stannar framför ett av porträtten i Hurricane Season. En man ligger utsträckt över en soffa. Lätt stödd på armbågen. Ena benet rakt ut längs med soffan, det andra vikt under sig. Han är naken med könet blottat mot åskådaren. Soffan ser gammal, dammig och sliten ut. Den halvt nedbrunna cigaretten i handen ger ifrån sig en rökslinga som sträcker sig förbi det med persienner täckta, solkiga fönstret i bakgrunden. Mannen möter vår blick, till synes stolt, trots sin utsatta situation. Han är gammal och ger ett väderbitet, tärt intryck. Plötsligt inser jag av vad som drabbar mig så. Det är ju Edouard Manets Olympia som ligger där. Den prostituerade kvinna som Manet ställde ut på parissalongen och orsakade skandal med. Precis som Olympia på 1800-talet var ett bevis på den skuggvärld som aldrig nådde det offentliga ljuset är Modighs man en del av vår tids skuggvärld och precis som Olympia vägrade vika undan blicken gör inte heller han det. Han är inte ett kuvat, estetiserat objekt utan i allra högsta grad ett aktivt subjekt, väl medveten om sitt eget värde.
I Modighs bild kolliderar två världar. Det är den välbärgade, estetiskt intresserade medelklassen som i galleriets trygghet tvingas stå öga mot öga med den förlorande sidan. Det är därför bilden är så outhärdlig att se på. För att den pekar, den pekar på dig, på dina välbeställda vänner, på din tillrättalagda värld och påminner dig om att allt har ett pris. Din rikedom är på bekostnad av någon annans fattigdom. Skammen är inte hans att bära utan vår.
Så vad är det i Modighs konstnärskap som är så tilltalande? Det finns i hennes verk en ton som inte låter sig helt beskrivas, kanske är det frånvaron av tydliga pekpinnar. De där mellanrummen som ritas upp och som ger oss nycklarna till trädets utseende. Vi kan med de ledtrådar Modigh ger oss skapa en tydlig, nyanserad och detaljerad bild av helheten. Och kanske har vi ett behov av att bli påminda om dess beskaffenhet. Den franske författaren Victor Hugo skriver i förordet till sin Samhällets olycksbarn: ”Så länge det till följd av lagar och seder ges en samhällsförbannelse som mitt ibland civilisationen på ett konstlat sätt tillskapar helveten […] så länge det på jorden ges okunnighet och elände, skola böcker av sådan beskaffenhet som denna icke vara utan sin nytta”.
Kanske är det i ljuset av de orden som vi skall se Modighs arbeten. Så länge världen är indelad i de som har och de som står utan. De för vilka världen är liten och de för vilka den kortaste sträcka är en oöverkomlig strapats. Så länge det är så världen är beskaffad har bilder som Modighs en tydlig och självklar nytta.
Kommentarer
Skicka en kommentar