Remiss, Galleri Ping-Pong

Foto: Galleri Ping-Pong

Det luktar solvarm trävägg när jag kliver in genom dörren. Jag antar att det måste vara Johan Röings (f. 1958) grovyxade skulpturer som sprider doften. Övriga konstnärer i Galleri Ping-Pongs samlingsutställning Remiss ser påfallande doftlösa ut i jämförelse. Röing känns nära naturen i sitt val av trä som material och handens rörelse i relation till materialet ter sig påtagligt i hans skulpturer som vacklar mellan balans och obalans, mellan abstraktion och konkretion. Hans totemliknande konstruktion som är det första som möter mig innanför dörren ger en besynnerlig känsla av att vara ut- och invänd med sina allt annat än självklara håligheter och genomsläppligheter. Ett vändande och vridande på inuti och utanför som återkommer i flera av hans verk. Han visar upp en slags kantighet som för tankarna till barnens Minecraft-värld. En reduktion av form där fantasin får fylla ut mellanrummen.

Röing går fint i led med Emelie Sandströms (f. 1986) handslagna koppararbeten som först får mig att minnas förhatliga timmar i slöjdsalen hamrandes med kulhammare på en kopparplåt för att konstruera ytterligare en snacksskål som aldrig används. Sandström tar lyckligtvis kopparhamrandet till mer intressanta nivåer i sina primitiva, mystiska formationer. Det är närmast vad jag skulle förvänta mig att finna hos en schaman.

Jag tycker mig ana en tidsresa mellan de två konstnärerna, dels i val av material men även i utförande. En tidsresa som tar sin fortsättning i Bertil Herlow Svenssons (1929-2012) strikta metallkonstruktioner i strama geometriska former. Här är naturen lämnad för länge sedan. Det andas industrialism, ett betvingande av materialet. Det är inget givade och tagande här utan tydligt vem som bestämmer. Men det är även intressant att se hur Herlow Svensson skulpturer uppvisar samma genomsläpplighet som Röing. Trots sin kompakta form ger de ett förvånande lätt intryck.

Så var slutar Remiss tidsresa? Precis där all god science fiction tar vid. I gränslandet mellan nuet och framtiden där orosmålen vid horisonten anas men inte ännu tagit sin form. Hanni Kamalys (f. 1988) insektslika, djupt obehagliga konstruktioner uppvisar ett förrädiskt lugn. De framstår som den perfekta syntesen i sammanhanget. Material och form förenas, stålet antar biologiska former likt en skräckversion av artificiell intelligens. Jag bara väntar på att det mässingsliknande sprötet en av dem bär skall börja piska runt sig i rummet. En vid första anblick spretig samling skulpturer kommunicerar fint med varandra i den tidsresa de bjuder in till.