Meriç Algün, The Risk of Being in Public
Vissa konstverk drar en till sig omedelbart. De utövar en slags magnetism. Outtalad, omisskännlig och omöjlig att motstå. Det kan vara något i själva utformningen, en tilltalande estetik, vacker eller vulgär spelar ingen roll. Kanske något i vad det säger, den sträng det slår an? Eller kan det helt enkelt vara en fråga om skala, det är bara stort nog eller så litet att du bara måste, måste gå fram till det. Oavsett vad så känner jag en instinktiv dragning till Meriç Algüns The Risk of Being in Public när jag kliver in på galleri Obras samlingsutställning Algoritmo. Galleri Obra som slog upp portarna, eller ja dörren för mycket till port är det inte, för något år sedan och som med all önskvärd tydlighet visar att den kulturella istid som varit västra hamnens signum eventuellt börjat tina.
Men Algüns verk alltså. Vem gillar inte en diaprojektor? Blotta anblicken väcker ett sammelsurium av minnen. Dämpad gillestugebelysning, heltäckningsmatta, mumlande föräldrar och på väggen felvända bilder i Kodachromefärger föreställande badande barn, franska byar och föräldrar som ler i solnedgång. Sedan rasslet från projektorn, den andäktiga millisekunden innan nästa bild visas.
Men Algün serverar inte någon nostalgi. Verket består av 136 diabilder som i kortfattad och saklig text beskriver och daterar en situation där konstnären själv fastnat i bakgrunden på en främlings fotografi. Det presenteras alltså inte en enda bild, utan endast en språklig beskrivning av bilderna. Konceptuellt? Visst väcker det minnen från konceptkonsten som började visa sig på sent 60-tal och tidigt 70-tal. Tänk Art & Language eller kanske Robert Barry för den delen. Men det spelar ingen roll egentligen för Algüns verk lyfter helt på egna meriter.
En första anblick ger vid handen precis vad titeln anspelar på. Risken med att vistas i en offentlig miljö är att fångas i någon annan människas dokumentation. I en överfotograferad värld är vi ständigt statister i någon annans liv. Men diabilderna, eller diatexterna, antyder en viss tematik. Människor som fotograferar varandra när de betraktar konst återkommer ständigt. Det blir en stiliserad bild över vårt sätt att förhålla oss till konsten. Se den, dokumentera den och framför allt vara noga med att dokumentera dig själv när du ser den. Och var i kedjan placerar det mig som betraktare av det här verket? Jag betraktar ett verk, som betraktar hur människor betraktar verk där konstnären deltar i betraktelsen genom att figurera i bakgrunden. Eller är det konstnärens betraktelse av sitt ofrivilliga medverkande i människors betraktande av konst som jag betraktar? Någonstans här bestämmer jag mig för att helt enkelt ta en bild och gå vidare.
Men Algüns verk alltså. Vem gillar inte en diaprojektor? Blotta anblicken väcker ett sammelsurium av minnen. Dämpad gillestugebelysning, heltäckningsmatta, mumlande föräldrar och på väggen felvända bilder i Kodachromefärger föreställande badande barn, franska byar och föräldrar som ler i solnedgång. Sedan rasslet från projektorn, den andäktiga millisekunden innan nästa bild visas.
Men Algün serverar inte någon nostalgi. Verket består av 136 diabilder som i kortfattad och saklig text beskriver och daterar en situation där konstnären själv fastnat i bakgrunden på en främlings fotografi. Det presenteras alltså inte en enda bild, utan endast en språklig beskrivning av bilderna. Konceptuellt? Visst väcker det minnen från konceptkonsten som började visa sig på sent 60-tal och tidigt 70-tal. Tänk Art & Language eller kanske Robert Barry för den delen. Men det spelar ingen roll egentligen för Algüns verk lyfter helt på egna meriter.
En första anblick ger vid handen precis vad titeln anspelar på. Risken med att vistas i en offentlig miljö är att fångas i någon annan människas dokumentation. I en överfotograferad värld är vi ständigt statister i någon annans liv. Men diabilderna, eller diatexterna, antyder en viss tematik. Människor som fotograferar varandra när de betraktar konst återkommer ständigt. Det blir en stiliserad bild över vårt sätt att förhålla oss till konsten. Se den, dokumentera den och framför allt vara noga med att dokumentera dig själv när du ser den. Och var i kedjan placerar det mig som betraktare av det här verket? Jag betraktar ett verk, som betraktar hur människor betraktar verk där konstnären deltar i betraktelsen genom att figurera i bakgrunden. Eller är det konstnärens betraktelse av sitt ofrivilliga medverkande i människors betraktande av konst som jag betraktar? Någonstans här bestämmer jag mig för att helt enkelt ta en bild och gå vidare.
Kommentarer
Skicka en kommentar