Barbro Bäckström & Jean Hermansson, Fabriken
Det är inte konstigt att Österlen kallas Sveriges Provence konstaterade en SvD-journalist i en artikel för något år sedan eftersom Österlen likt sin franska motsvarighet bjöd på ”primörodlingar och vingårdar, konstnärsbyar och toppkrogar”. En annan likhet med Provence är medelklassens intensiva kärlek till området, en kärlek som dock oftast inskränker sig till ungefär tre av årets tolv månader. Under tre intensiva sommarmånaderna skall Österlen göras och det ordentligt. Mat skall ätas, lokalproducerad keramik skall köpas och kanske skall även en akvarellkurs hinnas med innan färden bär hem mot staden igen. Just det där sista är värt att stanna vid för om det är något som lockar medelklass är det konst. Som flugor till en hästskit. För de av en mer urban natur som inte kan relatera till liknelsen lockar alltså hästskit till sig väldigt, väldigt många flugor. Det är i egenskap av en sådan fluga det kommer sig att jag står och småpratar med min gamle lärare om våra respektive lantställen när vi springer på varandra mitt i Barbro Bäckström-delen av Fabrikens sommarutställning i Bästekille.
Fabriken, en flugfångare av rang, brukar bjuda sina besökare på konst av den lättuppskattade sorten. Någon sommar Lennart Nilsson, en annan Hans Gedda och där mellan Malmögalleriet Finals samlingsutställningar i påsktid. I sommar är det fotografen Jean Hermansson (1938-2012) och skulptören Barbro Bäckström (1939-1990) som skall locka folk flera kilometer ifrån väg nio liksom närmaste lantligt belägna shabby chic restaurang. Så värst mycket gemensamt har de två konstnärerna inte vid en hastig blick, Hermansson fotografier, djupt rotade i den dokumentära traditionen. Intresserad av att skildra livet och slitet på de svenska fabriksgolven och Bäckström med sitt ständiga processande av naturen och människokroppen, manifesterat i skulpturer som sträcker sig från efemära ståldukarna till gedigna bronsskulpturer.
Men vid en närmare titt är de inte så aparta. Det de delar är en djup fascination och respekt för människan även om hon betraktas på väldigt olika vis.
Det är människan som individ, som specifik del av en art Hermansson griper sig an. Det är just exakt den gjuteriarbetaren vi ser på de magnifika printarna, tunga i svärta och utan onödiga konstnärliga utsvävningar. Det är inga generella arbetare som fotograferas när Hermansson rör sig genom de svenska fabriksgolven under sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. I sina porträtt ger han arbetarna en stolt, stark framtoning som för tankarna till fotografer som Irving Penn eller August Sander. Hermansson stannar dock inte vid den encyklopediska karaktären i sitt arbete utan fyller ut och förtydligar med fotografier från det faktiska arbetet på ett sätt som snarare för tankarna till Eugene Smith och hans serier från Pittsburgh. Rent estetiskt ligger Hermansson också närmare Smith i bildernas tunga svärta jämfört med Sanders och Penns gråskalor.
Förutom fabriksbilderna visas även arbetet Dublin (1967) som tyvärr mest består av stereotypa bilder från någon som tar sig an en främmande miljö. Barn, publik på någon tillställning och några miljöbilder. Det är varmt, nära och skickligt men rör sig i någon slags patenterad bildbyråstil a la Magnum. Det är något smärtsamt att konstatera att en av de bilder som sålt bäst är just en standardbild i Dublinserien. Fyra barn springer på led längs en gata, klädda i v-ringade ulltröjor och knälånga shorts, den är rusig i sin gestaltning av barnets oförställda glädje men i relation till Hermanssons övriga produktion känns den tämligen lättviktig.
Bäckström närmar sig också människan men här presenteras en gudaliknande ritning för människans väsen, att beskriva människan som art snarare än som enskilt subjekt. I sina stålduksskulpturer ,som hon kanske är mest känd för, mejslar hon ut detalj efter detalj, del för del. Ryggslut, magar, händer, hela torsos. Tankarna drar mot klassiska marmorskultpurer men Bäckström hamnar i ett dimensionernas mellanland. Inte den tunga vita marmorn centrerad i rummet utan svävande skulpturer som inte riktigt frigör sig från väggen. Stålduken ger ett lätt intryck, som tredimensionella ritningar utspridda över utställningslokalen. I sin lätthet står de i skarp kontrast till de verk som tillkom senare under Bäckströms karriär. Tunga skålformade bronsskulpturer och massiva installationer som Lod (1988) och det djupt obehagliga järntrådsnystanet Itsa (1988) som liknar någon malignt i den mänskliga fysiken.
Det är en omfattande mängd verk som presenteras i retrospektiven, till stor del inlånade från Malmö konstmuseum, och retrospektionen som format har sina styrkor och svagheter. Svagheten kan sammanfattas lite som socialdemokratisk skolpolitik: Alla skall med. Och skall alla med då får man sänka sina krav något. Verk som känns mindre intressanta får var med som en del i en större berättelse för att visa ett konstnärsskap från fler infallsvinklar. Problemet med många av stålduksskulpturerna, som delas med ett flertal av bronsstatyerna är deras omedelbara prydnadsförmåga. När jag kommer in i lokalens bortersta del och möts av Mynoria (1983) omringad av bronsskärmar som visar ryggslut och navlar då känns det mer som en förmögen fasters vardagsrum än en utställningslokal och att försöka ta en gjuten bronssnäcka på allvar är mig övermäktigt.
Men plötsligt vänder jag mig om och där hänger den: Eclipse (1989). Bäckströms absolut sista verk. En tunn, skör stålduksbur och där i mitten, ett svävande tungt, svart, elakartat järntrådsnystan. Det är ett magnifikt konstverk och det tydliggör när Bäckström är som störst, när hon låter abstraktionen verka och vågar gå ifrån det avbildande. Det är en tendens som också kommer fram väl i de teckningar som visas. Förtätningar och förtunningar i punkt efter punkt. De är också planritningar över människan men liknar avtryck till formen, som om pappret trycks mot den nakna huden.
Det är en habil utställning Fabriken levererar och jag skulle bli ytterst förvånad om den inte prickar mitt i sin målgrupp. Men Fabriken har i sommar hård konkurrens av en stekande sol och tydligen har det även öppnat en ny pannkaksfoodtruck i Simrishamn. Jag låter Barbro Bäckström få sista ordet: ”Jag älskar livet men jag hatar verkligheten”.
Fabriken, en flugfångare av rang, brukar bjuda sina besökare på konst av den lättuppskattade sorten. Någon sommar Lennart Nilsson, en annan Hans Gedda och där mellan Malmögalleriet Finals samlingsutställningar i påsktid. I sommar är det fotografen Jean Hermansson (1938-2012) och skulptören Barbro Bäckström (1939-1990) som skall locka folk flera kilometer ifrån väg nio liksom närmaste lantligt belägna shabby chic restaurang. Så värst mycket gemensamt har de två konstnärerna inte vid en hastig blick, Hermansson fotografier, djupt rotade i den dokumentära traditionen. Intresserad av att skildra livet och slitet på de svenska fabriksgolven och Bäckström med sitt ständiga processande av naturen och människokroppen, manifesterat i skulpturer som sträcker sig från efemära ståldukarna till gedigna bronsskulpturer.
Men vid en närmare titt är de inte så aparta. Det de delar är en djup fascination och respekt för människan även om hon betraktas på väldigt olika vis.
Det är människan som individ, som specifik del av en art Hermansson griper sig an. Det är just exakt den gjuteriarbetaren vi ser på de magnifika printarna, tunga i svärta och utan onödiga konstnärliga utsvävningar. Det är inga generella arbetare som fotograferas när Hermansson rör sig genom de svenska fabriksgolven under sent sextiotal och tidigt sjuttiotal. I sina porträtt ger han arbetarna en stolt, stark framtoning som för tankarna till fotografer som Irving Penn eller August Sander. Hermansson stannar dock inte vid den encyklopediska karaktären i sitt arbete utan fyller ut och förtydligar med fotografier från det faktiska arbetet på ett sätt som snarare för tankarna till Eugene Smith och hans serier från Pittsburgh. Rent estetiskt ligger Hermansson också närmare Smith i bildernas tunga svärta jämfört med Sanders och Penns gråskalor.
 |
| Dublin (1967) |
Bäckström närmar sig också människan men här presenteras en gudaliknande ritning för människans väsen, att beskriva människan som art snarare än som enskilt subjekt. I sina stålduksskulpturer ,som hon kanske är mest känd för, mejslar hon ut detalj efter detalj, del för del. Ryggslut, magar, händer, hela torsos. Tankarna drar mot klassiska marmorskultpurer men Bäckström hamnar i ett dimensionernas mellanland. Inte den tunga vita marmorn centrerad i rummet utan svävande skulpturer som inte riktigt frigör sig från väggen. Stålduken ger ett lätt intryck, som tredimensionella ritningar utspridda över utställningslokalen. I sin lätthet står de i skarp kontrast till de verk som tillkom senare under Bäckströms karriär. Tunga skålformade bronsskulpturer och massiva installationer som Lod (1988) och det djupt obehagliga järntrådsnystanet Itsa (1988) som liknar någon malignt i den mänskliga fysiken.
 |
| Ryggskärm (1972-1973) |
 |
| Eclipse (1989) |
Det är en habil utställning Fabriken levererar och jag skulle bli ytterst förvånad om den inte prickar mitt i sin målgrupp. Men Fabriken har i sommar hård konkurrens av en stekande sol och tydligen har det även öppnat en ny pannkaksfoodtruck i Simrishamn. Jag låter Barbro Bäckström få sista ordet: ”Jag älskar livet men jag hatar verkligheten”.
Kommentarer
Skicka en kommentar